Berättelse Från min ungdom och hjälp till unga tjejer!

Det här inlägget riktar sig främst till tjejer på högstadiet.

Ute vid Lytterstabadet i 7:an:
”Ööööj, dra ner handduken då så får vi se om du har nå hår mellan benen”
”Men sluta, hahah, lägg aaav” Jag försökte göra så att det lät som att jag tyckte det var roligt och som att jag var med på noterna. Men egentligen ville jag bara dö. Hur kunde de veta att jag var sen i utvecklingen? Visste de om att jag la handduken precis utanför duschkabinen i omklädningsrummet så att jag snabbt kunde ta den när jag duschat klart och att jag helst skippade badhuset med skolan, så ingen skulle se att jag knappt hade några bröst, och inte heller ”hår mellan benen”? Till slut så bara sprang jag, med Stephanie efter mig. Rakt ut i skogen bland kottar och barr, ja, det gjorde helt galet ont men jag bara sprang. Men jag såg till att låtsasskratta precis i början, som att jag låtsades att jag tyckte det var skoj, ju längre in i skogen jag kom så förvandlades det till tårar. Jag satte mig på en stubbe och började störtgråta och Stephanie tröstade mig. När jag kom tillbaka, hade samlat mod till mig och Stephanie peppat mig i 20 minuter så hade jag handduken runt midjan, "haha, du är den enda som har handduken i midjan, alla andra tjejer med bröst kan ju få handduken att sitta fast där uppe".

I omklädningsrummet ute på en badplats i Högsjö fick jag läsa det här:
 
  
några skitungar som har ristat in: ELLEN HAR INGE HÅR PÅ FITTAN   **bild**

”E4:an!! Öööööörrrnn.. Hahahah”
Jag försökte låtsas som att jag inte hörde något när jag gick förbi deras bås. Det gjorde så ont. Det var som att de ryckte ut mitt hjärta, kastade det fram och tillbaka till varandra och sedan stampade på det. Jag hade tillräckligt jobbigt med mig själv, så varför var killarna tvungna att påminna mig? Jag vet att jag har små bröst, nästan obefintliga förresten, jag vet redan om det. Jag VET det redan, jävligt för mycket dessutom.

Men det var okej att säga sådant till mig, jag menar, jag var ju söt. Det var aldrig någon som kallade mig ”ful”, (vilket jag vet förekom/mer på skolorna runtom i Sverige,, vilket är helt SJUKT). Men har ni tänkt på en sak, människor som ser bra ut i ansiktet är liksom tvungna att ”se bra ut” på resten av kroppen? Hänger ni med mig nu? Och jag har alltid varit en teaterapa, det har absolut inte handlat om att jag haft bättre självförtroende än de andra, utan jag har bara varit sådan naturligt. Och om någon hörs och syns, så är det okej att säga taskiga saker, för den måste ju ner på jorden. Eller så är det ”okej” att säga så till den personen, testa gränserna, kan personen ens bli ledsen?

Svaret är JA. Klart som fan människor tar åt sig? Jag satt framför min byrålåda och bad till Gud för att jag skulle få min mens och för att mina bröst skulle växa. Varje kväll. Jag satte på mig en bh i hopp om att de skulle se lite större ut, men det fick jag bara skit för i skolan ”varför ska du ha bh för? Du har ju inte ens några bröst”. ALLTSÅ, när jag tänker på hur rent ut sagt FÖRJÄVLIGA killarna var på högstadiet blir jag helt galet förbannad. Och jag vågade aldrig säga ifrån, jag bara skrattade, sa ifrån lite lätt ”lägg av”.

Och nu när jag jobbar på en högstadieskola får jag höra det här varje dag. Den oskyldiga mobbningen, kommentarer som slängs. ”Bög”, ”ginger”, ”idiot”, ”bara för att du aldrig får sms av någon tjej”, ”men du är så jävla ful håll käften”. Så små kommentarer, så små ord kan förstöra en persons liv, och jag skämtar inte. Om inte jag hade varit så stark som jag faktiskt är så vet jag inte vad jag gjort. Om någon kommenterar mina bröst idag så gör det fortfarande ont. Tänk på det nästa gång ni slänger ur er något. Hur jäkla mycket det kan skada. Okej, ibland kan man bli så arg att man bara slänger ur sig det, men be för Guds skull om ursäkt!!! Även om inte personen ser ledsen ut, så tro mig, personen blir ledsen och din kommentar kommer dunka i hennes/hans huvud ett jävla tag, kanske i flera år. Som för mig. Och jag var inte ens ett "riktigt" mobboffer..

Något som är viktigt att tänka på (som jag önskar att jag visste när jag var 14 år) det är att du är långt ifrån färdigutvecklad när du går på högstadiet. Så som jag såg ut då, det finns knappt en likhet med det dagens Ellen. Och dessutom, tjejerna i klassen bryr sig inte om hur du ser ut!!! Jag fick bara för mig att alla kollade på mig. Vafan, de visste gott och väl att jag var sen i utveckligen och vad spelar det för roll!? Och det där som var hela världen då, sitter jag och skrattar åt nu (som när jag halkade i matsalen och fick all mat över mig, haha). Om du själv tror att du har gjort bort dig, så har du gjort bort dig, men om du bestämmer dig för att du inte har det, så har du inte det. Tiden läker alla sår och om en vecka så är det bortglömt - så brukar jag tänka!


Och glöm inte!!! Stå på er! Våga säga ifrån!


Om någon säger något taskigt till dig, så säg att du blir ledsen!! Ofta förstår inte ens de själva att det har gjort dig ledsen (ja, de är socialt inkompententa), var inte rädd för att visa det. Och om de sedan stampar på dig när du ligger ned och visat dig svag, då jävlar kommer jag kan jag ta och tala om.



här är länken till hennes blogg: http://www.finest.se/milady